Livet som kolikbarn kan inte vara lätt... stackars dem...

Att ha kolikbarn är inte heller så lätt, men det är ungefär som att föda barn; under tiden de skriker är det väldigt tufft, men så fort de har tystnat så glömmer man snabbt hur svårt det var;-) Som i förmiddags då jag tyckte det var riktigt svårt ett tag, jag ville bara hänga upp tvätten och la dem därför i vagnen efter vi lämnat Malva på dagis, men de ville bara skrika... Slutade med att jag fick lämna tvätten och ta ett barn på varje arm och gå in och sätta mig i soffan... Sedan somnade de gott igen...

De har i alla fall lite rutin på skrikandet; de äter och skriker en stund och är oroliga ett tag sedan somnar de tills ganska exakt en och en halv timme efter maten då får de oftast ett riktigt utbrott som varar en stund och så somnar de om- av utmattning, till nästa mål... Nån gång är de lite vakna med;-)

I förmiddags kändes det som om det aldrig skulle ta slut, som om jag alltid skulle få sitta där på soffan med två skrikande barn i famnen- var det så här jag skulle tillbringa min mammaledighet?! Vågar ju knappt gå ut med dem i vagnen längre- tänk om de får ett utbrott?! Men bara för att trotsa mig själv, för att motbevisa mig, bestämde jag mig för att köra till Maxi och Lindex i Olofström en runda...

Som vanligt när vi ska göra något sover de lite längre och klockan var över halv ett när vi kom iväg, men det kändes bra... Det gick bra med!;-) Fick en del handlat även om det tog längre tid eftersom jag fick ha Love på ena armen nästan hela tiden... Men jag kom iväg! Jag fick shoppa! Och dessutom kunde jag till och med prova ett par byxor till mig själv! Som jag köpte!! Ojdå! Hann aldrig in på Maxi och kom lite sent till dagis, men vi klarade det! Så just nu känns det rätt bra igen, även om vi hade lite panik här hemma med ett tag  i eftermiddags när jag hade två skrikande barn i famnen och en Malva som ramlade baklänges ner från soffans armstöd- AJ! Vad hon skrek! Gjorde de alla tre ett tag eftersom jag slägngde de små ifrån mig för att plocka upp Malva... Stackars barn! Men nu klättrar hon nog inte på armstödet mer... på ett tag i alla fall...;-)

Skrikande barn är också ett bra sätt att bli av med telefoförsäljare med har jag märkt... Har sluppit två stycken idag;-)